Sverige? Nej tack!
Jag sitter och tänker på Sverige en hel massa nu så här i snart-åka-hemtider.
Jag är ändå inte alls sugen på att bo i Sverige. Inte nu, och inte på rätt så länge. Visst, jag skulle kunna tänka mig studentliv i Lund; jag kan sakna gymnasietiden i Helsingborg. Men någonstans gillar jag bättre att bo i Australien. Jag har vant mig. acklimatiserat mig. Jag kom till och med på mig häromdagen med att tänka att jag kommer att sakna sour cream när jag är i Sverige (inte för att jag kan äta det men ändå). sour cream är typ en blandning mellan creme fraiche och gräddfil. Fast egentligen är det mest som gräddfil, fast lite som creme fraiche. Man kan till exempel in koka den lika lyckat som creme fraiche, och den smakade inte lika gott i början. Jag klagade en hel massa det första året eller så. Var skitsur för att man inte hade ordentlig creme fraiche. Men nu sitter jag och suktar efter sour cream varje gång lucas äter det.
Förövrigt var det en massa saker som jag klagade på första året, som jag numera är. Ja, whatever.
Jag kom på mig själv härom månaden, när jag drack vin men några nyfunna svenska vänner - Australian blä hit och Australien blä dit. och så frågade de varför jag bodde här då. Ja, nog för att man klagar på avsaknaden av ost och andra matprodukter, och få mig inte att prata om feminism och jämställdhet och sånt. Men vill jag hellre bo i skitkallt mes-Sverige där folk inte pratar med annat folk, och där jag oftast gör en svensk*, där man klagar på det mesta och ... jantelagen? Nej, just nu vill jag inte bo i Sverige. Men som jag sade till Lucas kusin häromdagen: någonstans längre ner vet jag att jag drömmer och hoppas om att bli skönlitterär författare och jag skriver många gånger bättre på svenska (inte för att man kan läsa sånt på bloggen som i snart ett år har varit skriven på sämre språk än mina tonårsdagböcker) än på engelska. Och jag är ju också en mes-svensk som oftast gör en svensk.
Så lyssnar man på Björns vänner och påminns om den fina svenska kulturen (och människorna) som inte finns någon annanstans.
*Alltså medvetet gå förbi någon man känner utan att säga hej.
Jag är ändå inte alls sugen på att bo i Sverige. Inte nu, och inte på rätt så länge. Visst, jag skulle kunna tänka mig studentliv i Lund; jag kan sakna gymnasietiden i Helsingborg. Men någonstans gillar jag bättre att bo i Australien. Jag har vant mig. acklimatiserat mig. Jag kom till och med på mig häromdagen med att tänka att jag kommer att sakna sour cream när jag är i Sverige (inte för att jag kan äta det men ändå). sour cream är typ en blandning mellan creme fraiche och gräddfil. Fast egentligen är det mest som gräddfil, fast lite som creme fraiche. Man kan till exempel in koka den lika lyckat som creme fraiche, och den smakade inte lika gott i början. Jag klagade en hel massa det första året eller så. Var skitsur för att man inte hade ordentlig creme fraiche. Men nu sitter jag och suktar efter sour cream varje gång lucas äter det.
Förövrigt var det en massa saker som jag klagade på första året, som jag numera är. Ja, whatever.
Jag kom på mig själv härom månaden, när jag drack vin men några nyfunna svenska vänner - Australian blä hit och Australien blä dit. och så frågade de varför jag bodde här då. Ja, nog för att man klagar på avsaknaden av ost och andra matprodukter, och få mig inte att prata om feminism och jämställdhet och sånt. Men vill jag hellre bo i skitkallt mes-Sverige där folk inte pratar med annat folk, och där jag oftast gör en svensk*, där man klagar på det mesta och ... jantelagen? Nej, just nu vill jag inte bo i Sverige. Men som jag sade till Lucas kusin häromdagen: någonstans längre ner vet jag att jag drömmer och hoppas om att bli skönlitterär författare och jag skriver många gånger bättre på svenska (inte för att man kan läsa sånt på bloggen som i snart ett år har varit skriven på sämre språk än mina tonårsdagböcker) än på engelska. Och jag är ju också en mes-svensk som oftast gör en svensk.
Så lyssnar man på Björns vänner och påminns om den fina svenska kulturen (och människorna) som inte finns någon annanstans.
*Alltså medvetet gå förbi någon man känner utan att säga hej.
Kommentarer
Trackback
